Känner mig ledsen och nedstämd...tårarna rinner nerför mina kinder. Vet inte vad det är jag känner. Kanske är det att allt helt plötsligt är sanningen...det är liksom NU!
Jag vet ju att jag är en svajig person har vart ännu värre tidigare i mitt 31 åriga liv...känner att jag saknar att störa mig på Tommy, han är ju trots allt pappan till mina 3 underbara barn! FAN JÄVLA SKIT! FY FÖR ATT VARA MIG! JAG VILL INTE VARA MIG SJÄLV JAG VILL VARA NÅN ANNAN OCH DET NU!!!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar