Fredag morgon....och snart är det ju måndag igen

Ja jag vakna idag...med en jobbig känsla i kroppen...är inne i nån slags period då livet är tungt...känner mig väldigt negativ och tråkig orkar inte bry mig om hur jag ser ut eller nåt...är helt enkelt bara ap ful liksom.

Helgen startar idag kl 13 för mig och vips så är det måndag igen!!! Jag hinner typ aldrig ta vara på helgen för allt är så stressigt man ska ju hinna med så himla mkt...vila, ha roligt och umgås...och om jag säger så här att vila är det sista jag prioriterar men är nog det jag egentligen behöver...men känner att jag inte kan "slösa" en barnledig helg på att bara vara liksom...kanske helt fel tanke sätt men det är så jag tänker!

Vet varken ut eller in, vad vill jag med livet...vill jag överhuvudtaget leva?! Lever jag för min skull eller lever jag för alla andras skull?! Är det verkligen någon som bryr sig om jag finns här?! Ja jag vet ju alltså att mina tre underbara tjejer gör det...men nån annan?! Det är ju inte så att andra människor här på jorden skulle sakna mig om jag inte längre skulle vara en levande varelse här på jorden...känner mig typ som levande död...jag andas, ger mina tjejer mat och den kärlek jag kan men sen är det slut på vad jag faktiskt gör. Inget känns riktigt meningsfullt längre...varför kämpa när allt ändo går i motvind??????? Varför ska livet vara en kamp?! Vad ska jag lära mig av det?! INGET! För det är ju så mitt liv har vart så länge jag minns liksom....kanske är jag en tragisk människa och tycker synd om mig själv, för jag vet att människor på andra sidan jordklotet kämpar för att få vatten varje dag medans jag bara behöver skruva på kranen så kommer det vatten...men mina problem känns stora för mig...även om det är mkt matreial problem så att säga...men nu är det så att jag lever här i Norrköping, Sverige där vi har ett visst sätt att leva och krav på vad som är "normalt"...jag måste helt enkelt inse att jag kommer få leva livet såhär tills den dagen jag inte längre behöver andas, då jag får sova för gott...undra vad som händer när man dör...är så rädd för att man ska frysa och känna sig ensamen...hur sjutton kan man säga att när man är död så känner man inget, för ingen kan ju veta vad som händer när man är död eftersom ingen som går på denna jord har "provat" att vara död liksom! Jag är livrädd för att dö samtidigt som jag kan känna att det är den lättaste vägen bort från detta liv jag lever. Skulle jag dö skulle mina barn sakna mig...ja det vet jag för alla barn behöver en mamma på ett eller annat sätt men känner att jag fakiskt inte riktigt kan ge mina barn det liv de är värda att leva. Jag är ingen bra förebild för dem...för jag har inte gjort nåt bra hitills liksom och är det då nån bra förebild för dem?! Jag tror ju på "spöken" eller rättare sagt andar...och om jag dör så ska jag vara en ande som vakar över mina barn och ger dem vägledning via ande världen så att säga...skänka dem min energi som jag har då genom att jag inte behöver mätta min mun så att säga utan bara behöva vägleda dem. Hur mitt liv slutar och när det gör det...så hoppas jag att jag hittar mitt lugn att jag äntligen får ro i kroppen och känner mig tillfreds över mig själv. Har många saker jag skulle vilja uppleva innan jag somnar in för gott men kommer aldrig att kunna uppleva allt jag vill pga livet i sig självt!

Ha en bra dag
Kram