Invigning

Idag är det invigning på jobbet, alla som har byggt huset och alla "fina" komun tanter och gubbar kommer, de ska klippa band och det ska vara så fint. Själv tycker jag dock att invigningen borde ha vart för länge sen eftersom vi flytta in i huset 1 maj...men men kommunen är ju som den är.

Gårdagen på jobbet gick väl skapligt men det är jobbigt att jobba nu men jag kämpar jag är en krigare så att säga! Jag går till jobbet och gör det jag ska men inte så mkt mer. Livet överhuvudtaget är bara just nu, jag vaknar varje morgon och duschar och gör mig klar men sen är det inte mkt mer mina tankar och känslor döljer jag bakom en osynlig hinna. Igår var Tommy här och skulle titta på Mejas hamster, tjejerna var så glada över att träffa honom.
Själv tyckte jag att det kändes så skönt att se honom. Han fråga mig hur jag tänkte våran framtid eftersom jag har min lägenhet från 1 december men han har liksom inget att vänta på. Jag sa att jag vet varken ut eller in och jag erkände för honom att jag saknar honom, men gick inte in på nåt mer. Känner att vi måste gå och prata om detta på familjecentralen liksom. Jag vet ju liksom att om vi flyttar ihop igen och fortsätter i samma spår som vi gått i de senaste åren så är det dömt att misslyckas. Vi måste låta varann ha en egen tid ifrån varann och inte bara tävla.
Vi får se vad som händer och sker i framtiden...Tommy är ju trots allt pappa till mina 3 underbara tjejer. Och jag tror vi behöver bo ifrån varann ett tag, dels för att vi kan hitta oss själva och att Tommy inser vad det innebär att bo och leva, att allt inte sköter sig självt.
Tommy sa även igår att han tyckte det kändes skönt att vi ska sälja huset. Det är ju alltid en start att han inser att det är för mkt jobb med hus och en stor tomt, 3 tjejer och att båda jobbar hela dagarna. Det känns ju bra, han sa även att det även var hans fel att det blivit som det blivit. Kändes så underbart skönt att han börjar se allt det jag sett under åren...det är ju aldrig ens fel att två träter.

Får se hur veckan som kommer blir, det är ju min tur att bo borta. Det är blandade känslor, det är så skönt och slippa pendla till och från jobbet men jobbigt att inte ha alla sina saker omkring sig, kläder och sånt liksom. Men jag är innerligt tacksam mot min underbara syster som låter mig bo hos henne.

Prata även med mäklaren igår ang huset, det är ett par från Norrköping som är väldigt intresserade utav huset. Men de är visst rädda för nåt som hette svartmögel, så Tommy ska ringa försäkringsbolaget idag och höra efter och mäklaren skulle ringa besiktningsmannen som var här när vi köpte huset för att höra vad han gjorde. Så som det ser ut kommer vi att snart vara av med huset! YIPPIE!!!

Kram