Det ska vara mitt liv jag lever men är det verkligen mitt liv som jag vill leva jag lever?! Ska livet vara så här?! Den bittra sanningen är nog det, men att känna sig fånge i sitt egna liv är ingen höjdare. I många människors ögon har jag "allt" men i mina tankar så känns det inte så. Jag förstår att man inte kan leva nån fantasi värld med rosa moln och glitter och glamor men jag vill känna att JAG lever och det gör jag inte. Jag har jobb, barn, hus, man...men är det bara det som är livet?! Ska jag sitta som gamal tant på ålderdoms hemmet och vara bitter på att jag inte gjort dittan och dattan?!
Jag har ju många olösta problem...är en djup tänkare som vill ha ording och reda på allt. Jag är mamma till 3 helt underbara tjejer som jag älskar villkorslöst, är så rädd att göra fel, men tyvärr kan en mamma nästan göra vad som helst och barnen ändo älskar än, men jag vet att jag inte kan bete mig hur som helst för en dag så växer barnen upp och det har satt djupa spår i dem, vad som har hänt under barndommen. Tro mig jag vet!
Jag är inne i en djupare del av mig själv just nu där jag inte vet vilket håll jag ska ta, vågar jag ta vägen som jag aldrig gått? Eller ska jag fortsätta åt samma håll som jag gått? Fasiken vad svårt det är att vara människa, mamma och jag.
Om jag skulle vara egoistisk så skulle jag bara hoppa rakt ut i intet...inte veta vad som händer om en minut, jag känner att jag vill våga göra nåt annorlunda. Men blir så starkt hindrad utav min andra sida...
Om jag bara ska drömma, blir jag då bitter?! Om jag följer min dröm, blir jag då bitter?! Ska jag leva i nuet eller planera varje minut?! Jag är 31 år som har rusat fram om 31 år till är jag 62 år och nästan pensior (om jag ens lever), ska jag bara vara en obetydlig person som inte gjort nåt, självklart förstår jag att jag är en stor förebild till mina tre underbara tjejer...men jag kanske är en ännu större förebild för dem om jag hoppar?! eller inte...Hur sjutton ska jag leva mitt liv?! Hur vet jag att jag gör rätt?! Hur vet jag att mina känslor och tankar är värda nåt?! Hur för man över en stor kärlek till sina barn när man inte känner nån kärlek själv?!
Djupa tankar som flyger omkring i mitt huvud, som jag har fått ner i ord endel tankar törs jag inte ens dela med mig...knappt till mig själv slår bort dem så fort de börjar visa sig!!!Är jag feg?!Alldaglig?! Vill jag verkligen vara den jag är?! Duger jag som jag är?! Är det sant att jag lever nu eller är det en dröm?!
I torsdags var jag hos min psykolog, nu har hon semester i 5 veckor...känns lite jobbigt för jag känner verkligen att jag behöver få ur mig saker och sånt nu, sånt som jag knappt vågar erkänna för mig själv, sånt som jag lindar in i bommul...men det behöver komma ut...
Kram
1 kommentar:
Oj Malin vad jag känner igen mig i det du skriver! Just den biten om hur man vill leva sitt liv. Jag tror ibland att man faktiskt ska våga leva ut sina drömmar. Inte för att leva i en låtsasvärld bland rosa moln och glitter, utan för att leva efter den man innerst inne är. Jag vet att det är svårt, jag klarar det inte själv och jag förtränger också mina tankar för att jag inte vet om de "får" komma till ytan. Jag vet att du har djupare spår i dig än mig av olika anledningar Malin, men någongång måste vi våga att leva efter hur vi egentligen vill att livet ska se ut.
Ha en jättebra dag i Norrköping, hoppas ni hinner till loppisen! Jag ska på loppis imorrn. I Fornåsa. Idag är det pluggdag på bibblan!
Kramar från mig!!!
Skicka en kommentar